Reflektion, från kryckor till tävling.

Allvarlig fotledsfraktur i  i maj när jag ramlade av Dschinny. Att jag överhuvudtaget skulle kunna gå normalt än mindre rida igen var osäkert. Efter tre månader i gips fick jag äntligen ta bort gipseländet den sjätte augusti. Benet och foten som döljde sig därinne var ingen vacker syn och så stelt!
Den hårda rehabträningen började. Hur jag någonsin skulle kunna gå igen utan kryckor var ett mysterium. Foten var bara en stel, ond, oformlig klump! Skam den som ger sig.
Red för första gången och då med Lina som ledare i september. I okober alltså i skrivande stund för ett år sedan galopperade jag igen för första gången, men jag klarade inte av att själv ta in och ut min häst eftersom att jag fortfarande gick mycket dåligt och hade lätt för att snubbla. Började träna dressyr igen i november och red ut för första gången i december. Bara i skritt och med stabilt sällskap från början eftersom den högra skadade foten inte hade tillräckligt med styrka och flexibilitet.

Har sedan ridit min bästa tävlingsäsong.  Klubbmästare i februari som gick i LA:1, flera placeringar i LA regionalt, debut i Msv:C och kvalat till Msv:B med "flaxande" högerfot. Vem kunde tro det den sjätte augusti? Inte jag i allafall.

Något att tänka på de dagar jag är missnöjd och tycker det går skit ;-)